Förädling på hobbynivå...
Generellt
Att förädla fram dina egna pelargoner för hemmabruk är otroligt roligt och lätt. Ska man
sälja vidare sina små alster så är det dock lite man bör tänka på innan.
Man bör kolla upp att det inte finns någon likartad d.v.s. med samma utseende och växtsätt
ute på marknaden. Samma sak med namnsättningen. Försök hitta ett unik namn. Det finns redan idag
så många som har likvärdiga namn och är väldig lika till utseendet då
hemmaförädlingen har blivit populär. Dessutom är det ju mycket trevligare om man får fram
en egen med unikt utseende på blomma, växtsätt eller egenskap och som man lätt kan identifiera
utan att behöva lämna in den för...typ kromosomanalys 
När man fått fram en planta bör man även stickla den 3 gånger efter varandra och driva fram den till en ny planta som blommar för att se om den är stabil. Stabil kan innebära flera saker. Att den inte reverterar "tillbaka" till någon förälders utseende och hur kul är det? Eller som någon jag haft där blommorna sportat om till hiskeligt fula. Revertering brukar oftast ske på s.k. sporter men kan även ske med övriga hybrider. En sport är då en del av plantan blad, blomma, växtsätt plötslig skiljer sig från resterande planta. Om en sport är bra så tas den tillvara genom stickling och drivs upp till en egen planta. Det finns flera av dessa sporter i handeln idag t.ex. tulpanpelargonen Carmen Andrea, zonalen Mr Wren eller specialaren Mallorca m.fl. Alla dessa är lite ostabila och har en tendens att revertera.
Genetik light
Först lite om hur pelargoner fungerar. Alla sorter vi har idag utom primärer är långtgående korsningar d.v.s. en blandning av gener från olika föräldrar i många generationer. Våra zonala pelargoner har troligtvis P.zonale och P.inquinans som anor bak i tiden och våra hängpelargoner har P.peltatum, eventuellt med inblandning av andra tidiga zonaler. Primärhybrider är också en korsning/hybrid precis som namnet antyder men bara i ett led då de är en korsning av två vildarter och är på så sätt speciella. Korsar man sedan en primärhybrid blir den således en "vanlig" korsning som får läggas under en annan kategori.
Vissa gener är starkare (dominanta = N) medan vissa är svagare (recessiva = n). Detta gäller både
färg, form, växtsätt och bladutseende, därför kan det svårt att veta i förväg
hur barnen till din pollinering kommer att se ut.
T ex så är är stjärnpelargonens gener recessiva (nn). En zonalpelargon har dominanta (NN),
ja om den nu inte har en stjärnförälder i tidigare led vilket man inte vet (Nn), men vi
förutsätter dominans här. Så om du vill få fram nya stjärnpelargoner och korsar med
en dominant zonal så får du endast zonallika med den recessiva genen (Nn). Denna kan du i sin tur korsa
med en stjärna och få fler avkommor med stjärnpelargonens utseende. Lättast är dock att
korsa stjärna med stjärna för fler barn med recessiv gen.
Mer om gener och färger kan man titta här
Geranuims online
Generellt sätt kan man tänka så här för att öka sina chanser att styra lite över naturen:
- Tycker man en sort har vackra blad och växtsätt ska man använda denna som "moder" (fröförälder) och pollinera med valbar fader.
- Vill man få fram en med snygg dubbel blomma så är det säkraste sättet att använda två halvdubbla eller en halvdubbel och en dubbel.
- Vill man prova på att försöka få fram rosenknoppar gäller att pollinera 2 mkt dubbla pelargoner med varandra då rosenknoppar i sig är helt sterila och varken har ståndare eller pistill.
- För att få stjärnpelargoner, korsa stjärna med stjärna. Samma gäller här som vid första punkten gällande bladfärg och växtsätt.
- För att ta fram en fingerpelargon så är det lättare att få avkomma mellan en finger - zonal än en finger - stjärnpelargon konstigt nog. Det går även mellan en zonal och en stjärna som har finger i generna. En stjärna som kan generera fingerpelargoner är Rosa Della Sera.
Hur gör man då?
Pelargoner har ståndare och pistill precis som andra blommor och frökapslar som ibland kallas storknäbbar. Namnet pelargon (på grekiska pelargos som betyder stork) introducerades av den nederländske botanikern Johannes Burman 1738 då frökapslarna liknade just storknäbbar.
När en pelargonblomma slår ut så är varken ståndare eller pistill mogna att pollinera direkt. Efter några timmar till ett dygn så mognar oftast ståndarna först och när de spelat ut sin roll därefter pistillen. Detta för att blomman skall undvika att självpollinera sig.
Om man vill vara säker på att inte få självpollinering kan man ta bort ståndarna innan de mognat med en pincett. Vill man även vara säker på att inget pollen förutom det man tänkt använda kommer till pistillen, kan man sätta en liten tygpåse över just den blomman efter man pollinerat med valt pollen. Man kan då även sätta en lapp om vilka pelargoner som är föräldrar och datum.
Enligt erfarenhet brukar pollinering fungera bäst mitt på dagen då luften värmts upp. Eller så är de bara trötta på
morgonen precis som jag
Ståndare/Fader
Ståndarna är omogna precis då blomman slår ut men mognar snabbt inom några timmar. Det ser man genom att de blir lite pudriga av pollen och mer intensivt orange (kan finnas i andra färger), Se bild 1. När ståndarna är mogna kan man ta en pincett och försiktigt plocka en. Ta den och stryk av pudret på en annan blommas mogna pistill.
Pistill/Moder
När pistillen är omogen ser den ut som en liten pinne och gömmer sig nere bland ståndarna. Efter ståndarna mognat och börjar skrumpna, mognar pistillen och den delar sig i 5 bakåtsträvande flikar. Oftast 5 flikar, en för varje frö men både fler och färre förekommer. När den är utvecklad är den färdig att ta emot pollen från en annan blommas mogna ståndarknappar, Se bild 1. Under flikarna finns själva fröanlagen som efter befrukning växer till sig och bildar en storknäbb.
Befruktning
Om blomman befruktas brukar kronbladen falla av ganska snabbt och fröanlagen börjar så småningom växa till sig och bilda den så kallade storknäbben (pelargos). Denna skall torka in och bli brun innan fröerna är klara vilket brukar ta några veckor och de spricker oftast självmant. Men PASS UPP, fröna flyger lätt iväg i vinden, Se bild 2.
Vissa pelargoner är svårare och pollinera än andra. Moderna genmodifierade pelargoner (som jag kallar fusk) har ibland gjorts sterila via genteknik (ståndare utan pollen eller sterila honanlag) därför är dessa naturligtvis svårare att korsbefrukta. Mer om "GMO" finns att läsa här Geranuims online - frankenplants
Att korsa vildarter
Kromosomer hos pelargoner avgör om man kan korsbefrukta dem. Detta är en hel vetenskap så jag beskriver det bara lite lätt.
Det finns 4 bas kromosomnummer bland pelargoner (x = 8, 9, 10, 11) en hel planta har det dubbla antalet (oftast) x=9 ger en planta med 2n=18. Dock fann man år 1987 en ny bas x=4 hos P.elongatum och sedan 1967 finns upptäckten av 2n = 9 hos kultivaren "Kleine Liebling". Den är haploid och inte Diploid d.v.s. den har bara en halv kromosomuppsättning från varje förälder.
Förutom allt invecklat ovan så är kromosomerna olika stora vilket kan avgöra en fertilisering. Inom gruppen med bas x=8 och x=9 är de oftast större än för x=10, 11.
Ett tips är iaf att ska man försöka korsa vildar så går det lättast om bas-kromosomnumren är de samma på bägge föräldrarna, t ex två med x=8. T ex har Ciconum sektionen som består av P. acetosum, P. frutetorum, P. inquinans, P. peltatum och P. zonale x=9 och vi vet att ur dessa har det genererats många av de hybrider vi ser idag. Man kan ju även prova med några av våra nyare hybrider och korsa med en vild. Varför begränsa sig? Man kan alltid prova det kostar inget och rätt som det är så står man med en helt ny sort.
Lite mer om kromosomer Geranuims online och Central Archive at the University of Reading
